TLC- SVERIGES STÖRSTA OCH BÄSTA BLOGG OM BRITTISK FOTBOLL

tisdag 23 december 2008

Heroes never die!

Många är de spelare som har inlett och slutat sina karriärer utan att vare sig briljera, imponera eller ge avtryck i historien. Ett fåtal spelare har däremot gjort det och man har dessutom gjort det med bravur.

1. George Best, föddes 22 maj 1946 i nordirländska Belfast och dog 25 november 2005 i London. George Best var en framgångsrik tekniker i Manchester United FC. Han började spela för klubben 1963 sedan han upptäckts av en talangscout hemma på Nordirland. Det var här talangscouten Bob Bishop, då den lokala klubben Glentoran dömt ut Best som för liten, sände ett telegram till Manchester Uniteds manager Matt Busby; "Jag tror att jag funnit dig ett geni". Under åren 1963–1974 spelade han 446 gånger för Manchester United och gjorde totalt 178 mål. Den interna skytteligan toppades av Best sex år i rad. Best vann bland annat Europacupen för mästarlag 1968 och samma år valdes han till årets spelare i Europa, han spelade även för Nordirlands landslag och gjorde 9 mål på 37 landskamper.
Best ansågs som en av de bästa under sin storhetstid men hans karriär kantades av fylleskandaler och kvinnoaffärer vilket så småningom ledde till dess slut. Som 27-åring 1974 fick han sparken från Manchester United på grund av att han inte kom till träningarna. Han fortsatte med spel i olika klubbar i Storbritannien, Irland, USA och Australien utan större framgång. Best ses som den första superstjärnan inom fotbollen som fick tidningarnas uppmärksamhet i större utsträckning än någonsin tidigare. Han hade svåra alkoholproblem och 2002 genomgick han en levertransplantation. Under oktober 2005 blev han akut sjuk i en lunginfektion med efterföljande blödningar i inre organ, och lades in på Cromwell Hospital i London. Han avled en kort tid efteråt.Till minne av George Best, blev flygplatsen Belfast City Airport år 2006 omdöpt till George Best Belfast City Airport.Best ligger begravd i Belfast, på kyrkogården Roselawn Cemetery, med inskriptionen "Brother and Father George" på gravstenen.Han nämns ofta tillsammans med Maradona och Pelé som bästa fotbollsspelaren genom tiderna. Pelé har sagt att Best var den bäste.
2. Peter Osgood, föddes 20 februari 1947 i Windsor, Berkshire, England, Då han dog 1 mars 2006 hade han skrivit in sig i engelska fotbollsböcker. Osgood briljerade fotbollen på 1960- och 1970-talen. Osgood spelade i Southampton FC 1974 - 1978 men det var i Chelsea FC han nådde sina största framgångar. Han gjorde 150 mål för klubben och var högst delaktig i segern i FA-cupen 1970 och triumfen i Cupvinnarcupen året därpå. "Ossie", som han kallades, var en klassisk centerforward som var bra på huvudet och hade känsla för var målet fanns.När han avled i mars 2006, 59 år gammal, hyllades han av Chelseas fans och spelare som den bäste, tillsammans med Gianfranco Zola, att ha spelat i Chelseatröjan. Vid en ceremoni den 1 oktober 2006 lades hans aska till den sista vilan under straffpunkten vid den södra läktaren (Shed End) på Stamford Bridge.
3. Bobby Moore, föddes 12 april 1941 i Essex och dog 24 februari 1993. Bobby Moore räknas som en av tidernas bästa försvarsspelare. Hans styrka som spelare var hans spelförståelse och hans förmåga att läsa vad motståndarna skulle göra. Moore var lagkapten för det engelska landslaget när man vann VM på hemmaplan 1966 Han var även med i VM-turneringarna 1962 och 1970 Moore spelade 108 landskamper för England (endast Peter Shilton har spelat fler) och 544 matcher för West Ham United. Med West Ham vann han FA-cupen 1964 och Cupvinnarcupen1965. 1975 lämnade han klubben för att avsluta karriären med två säsonger i Fulham. 1993 dog Bobby Moore i cancer.
4. Sir Stanley Matthews, föddes 1 februari 1915 i Hanley, Stoke-on-Trent och dog 23 februari 2000. Tredje av fyra söner till den lokale boxaren Jack Matthews (känd som "Den boxande barberaren"). Hans uppfostran kännetecknades av disciplin, målmedvetenhet samt gott sportsmanskap, något som han fick stor nytta av under hela sin fotbollskarriär. Utsedd såväl som "European Footballer of the Year" som "Football Writers' Association Footballer of the Year" och var därmed 1956 först om att erhålla dessa båda utmärkelser. Som naturlig högerytter blev han en legend inom den engelska fotbollen och spelade sin sista ligamatch 1965 vid 50 års ålder, för sin dåvarande klubb Stoke City. Dessförinnan hade han under sin 33 år långa ligakarriär spelat för bara en annan klubb, Blackpool FC. Han utsågs till årets spelare i England 1948 och 1963. På planen gick Matthews under smeknamnet "Wizard of the Dribble" (Dribblingstrollkarlen). Matthews var både vegeterian och nykterist. Lite udda i ett land som Engalnd. Matthews blev professionell fotbollsspelare i Stoke City redan vid 17 års ålder och han spelade sin första landskamp för England 1934 vid 19 års ålder. Den sista landskampen spelade han 1957 och han var då 42 år gammal. Det är fortfarande den högsta ålder, som någon haft och spelat i den engelska landslagströjan. Spelade sin sista tävlingsmatch vid 55 års ålder.Utanför Stoke Citys hemmaarena Britannia Stadium finns en staty av Matthews. Efter sin avskedsmatch adlades Matthews, och kunde därefter gå under namnet Sir Stanley Matthews.

5. Alf Ramsey, föddes 22 januari 1920 i Dagenham, Essex, Storbritannien och dog 28 april 1999 i Ipswich, Suffolk. Som spelare var han en anständig försvarare i Southampton och Tottenham. Då han slutade spela fotboll blev han istället manager i Ipswich. Ramsey levde för fotbollen och hade tankar och åsikter som var revolutionerade. Det var en av anledningarna till att han blev förbundskapten för det engelska landslaget 1963-1974. Adlad 1967, för sin insats i VM i fotboll 1966. Ramsey var mannen bakom VM-guldet 1966 och han blev enormt upphassad och uppskattad på grund av detta. Ramsey var från arbetarklassen men betedde sig ofta med näsan i vädret och på ett sätt som kan kalllas för nonchlant. Bland annat så sägs det att han vägrade ge tips, råd och rön till sin efterträdare i Ipswich. Ramsey var ytterst kontroversiell men förmodligen den bästa managern någonsin i engelsk fotbollshistoria.

Inga kommentarer: