Kulturkrockar!

Juande Ramos blev en firad och hyllad manager då han förde Tottenham Hotspurs till Ligacupfinal våren 2008.

Desto gladare blev Spursanhängarna då han lyckades få laget att vinna över Chelsea i derbyfinalen i samma ligacup. Några månader senare hade hans stjärnstatus kommit ner på marken. Kraschlandningen var ett faktum efter Tottenhams sämsta inledning i serien någonsin. David Levy var tvungen att hitta en syndabock. Året innan vid samma tidpunkt hade holländaren Martin Jol blivit entledigad sin tjänst. För mig var det helt obegripligt. Jol arbetade då med små resurser som han gjorde stora med hjälp av unga talanger. Från att ha varit ett grådassigt lag hade man nu blivit ett sevärt och intressant gäng. Annat var det med Juande Ramos. Det var han huvud som fick rulla och det gjorde det snabbt tillsammans med assistenterna Gustavo Poyet, Marcos Alvarez samt Damien Comolli.

Den latinska epoken var över i klubben och hädanefter skulle presskonferenser och mediautlåtanden skötas på engelska istället för spanska. Det stora felet hade under den långa smärtsamma förlusttrenden varit en extrem kulturkrock. Den rödhåriga engelsmannen från sydkusten med det trötta ansiktet tog över.

Frälsaren var kommen och det direkt från Portmouth.

Och visst blev det en effekt.

Redknapp-effekten höll i sig och då laget nu är ovanför nedflyttningsstrecket, spelar bra i Europa samt har fått fart på lagets skcikligt individuella spelare så ser det ljust ut.

Det gör det även för Juande Ramos.

Hans vardag spenderas i Real Madrid.

Den kungliga klubben som anses vara en av världens bästa.

Då det stormade som mest om Ramos i botten av Premier League så kunde man inte tro och tänka sig att han idag skulle vara en firad tränare i La Liga.

Miljöombyten gör mycket. Var sak på sin plats.

Det är därför jag alltid oroas över rubriker i tidningarna om att brittiska spelare skall bli uppköpta av lag från Medelhavs-trakten.

Robbie Keane briljerade under sin tid i Leeds. Detta fick italienska Inter att öppna plånboken.

Den sejouren gynnade ingen. Mellan 2000-2001 gjorde han 6 matcher och inte ett enda mål.

Jonathan Woodgate var en lysande spelare under sin tid i Leeds och Newcastle. Under sina 3 år utomlands i Spanien och Real Madrid blev det 9 matcher.

Michael Owen likaså. Hur bra som helst under sin tid i hemlandet innan flytten till Real Madrid.

Personligen tror jag att kulturkrocken är alldeles för stor. Engelska spelare mår bäst av att spela i England. Att få utgjuta sin stjärnstatus på egen jord.

Idag kan man i diverse olika engelska medier läsa om Aston Villas Ashley Young och om dennes raketkarriär. En framfart som fått omvärlden att lyfta luppen mot Birmingham.

För motsvarande 360 miljoner kronor är han till salu.

Åter igen är Juande Ramos på tapeten. Ramos har inte glömt England. Han lär aldrig göra det.

Ramos och Real Madrid vill ha stjärnskottet Young.

Vem gynnas av det?