Cardiff City gör precis som många andra klubbar i ligan.Man vidgar sina vyer i Asien och på dess marknad.
Det Malaysia-baserade marketingföretaget Football Fokus Asia är den partner som skall lotsa in Bluebirds på den asiatiska marknaden. Företaget har gått in med 24 miljoner pund i klubben och kommer sannolikt även att köpa all reklamplats på klubbens tröjor samt i framtiden även köpa arenanamnet.
Namnet "Football Fokus Asia Stadium" ligger dock inte särskilt bra på tungan efter att ha sagt det. En lika plastig smak som resten av det hyperkapitalistiska resonemanget.
Cardiff har stora mål med sin verksamhet.
Premier League är målet och för att lyckas där krävs en stor kassakista.
Det är här Football Fokus Asia kommer in i bilden.
Sedan vill klubben sondera den asiatiska terrängen.
Givetvis handlar det inte om att klubben är på jakt efter talangfulla och duktiga asiatiska fotbollsspelare. Den som påstår det ljuger. Pengar är det enda som hägrar. Ett starkt kapital iform av supportrar från tätbebodda länder i Sydostasien.
Där man kan få sålt matchtröjor och andra souvenirer.
Spelare från Asien är i regel inte vidare bra i Europa. Visst finns det undantag i ett par stycken men generellt sett så är de flesta importer endast i Europa av ett skäl.
Att fungera som maskot.
För syns skull, eller rättare sagt efter sponsorns krav så låter man ”maskoten” spela en fjärdedel av säsongen. Detta i sin tur gör att lokala förmågor på gränsen till proffslivet inte får den chans man borde få. Stjärnskott slocknar för att kapitalet skall få säga sitt.
Givetvis handlar det inte om att klubben är på jakt efter talangfulla och duktiga asiatiska fotbollsspelare. Den som påstår det ljuger. Pengar är det enda som hägrar. Ett starkt kapital iform av supportrar från tätbebodda länder i Sydostasien.
Där man kan få sålt matchtröjor och andra souvenirer.
Spelare från Asien är i regel inte vidare bra i Europa. Visst finns det undantag i ett par stycken men generellt sett så är de flesta importer endast i Europa av ett skäl.
Att fungera som maskot.
För syns skull, eller rättare sagt efter sponsorns krav så låter man ”maskoten” spela en fjärdedel av säsongen. Detta i sin tur gör att lokala förmågor på gränsen till proffslivet inte får den chans man borde få. Stjärnskott slocknar för att kapitalet skall få säga sitt.
Nu står Cardiff på tur för denna så kallade marknadsföring. Ordförande Peter Ridsdale är lyrisk över förhandlingarna som förts den senaste tiden. Pund-tecknen lyser i hans ögon.
Hans högsta önskan är att sälja klubben helt och hållet. Bara han kan fylla sin plånbok med några extra hundrapundsedlar varje månad så är allt bra.
För gemene man rullar det på som vanligt.
1 kommentar:
Det är med sorg jag läser din mycket välskrivna text. Mår illa av detta, fruktansvärt illa... Gillade Cardiff, men det är en förgången tid då hemma arena hette Ninian Park och tokstollen Sam Haman styrde klubben likt en galen maffiaboss. Tyvärr lär ju inte Cardiff vara slutet på detta... Long live the bluebirds...
Skicka en kommentar