Säsongen är slut. Åtminstone för GAIS fotbollssektion. Hur summerar och skildrar man säsongen bäst? Enligt mig och Huckerby genom en hamburgertallrik och ett par stora inne på Pullmans.Vad kom vi fram till? En hel del. Blandannat om Wanderson och dennes utveckling. Den unga brassen har gått från att vara talang till en bra allsvensk spelare. Han är det stora genombrottet i årets GAIS. Tätt efter honom kommer Bobbie Friberg Da Cruz som lyckats riktigt bra i sin nya roll som mittback efter att både spelat yttermittfältare och högerback under sina år i GAIS.
Är Björn den bästa värvningen så måste Johan Mårtensson få priset som årets nykomling. Ung, lovande och riktigt duktig. Att han dessutom snabbt kommit in i laget och etablerat sig gör inte saken sämre. Levon Pachayjan hade kunnat bli årets nyförvärv. Hade han spelat på samma sätt under hela säsongen som han gjorde på våren så hade han kunnat bli en riktig publikfriare. På hösten var han en ren besvikelse. Det spekuleras om vantrivsel och personliga problem. Synd med tanke på att han var en frisk fläkt på mittfältet. Så här i efterhand kan man se honom som en Dr Jekyll & Mister Hyde.
Magnus Pehrssons ungdomlighet lockade till sig unga lovande spelare. Han bidrog också till ett attraktivare spel som tillskillnad från Roland Nilsson bjöd på offensiv och trevlig fotboll. Det får anses vara en positiv sak med MP. Resultaten i övrigt var av samma dåliga standard som Rolands. Man stannade kvar i Allsvenskan.
En utav de få höjdpunkterna detta året var segern i höstderbyt mot DSS. Vi har väntat och lidit i 16 år sedan senaste vinsten. Efter att ha spelat ut dem i vårderbyt både 2007 och 2008, utan att vinna, trodde man aldrig att det skulle ske. Mottot "Bäst I Stan" berättigar. Oavsett vilken tabellposition vi hamnade på och hur många titlar DSS än må ha i sin historia så kan man inte förbise en derbyvinst. Derbyvinster är supportrarnas bästa godis. Den som inte förstår det är ingen riktig supporter.
En annan höjdpunkt var segern borta mot Hammarby då man vände 0-2 till seger med 4-2 och förnedrade Bajen med deras egna reservställ.
Värt att tilläggas måste även bli Ekundes tillfrisknande och Bobbies mittbacksspel
. Ett spel som gjorde honom till proffs i den danska ligan med Randers. Det är bara att gratulera honom och tacka honom för alla år i grönsvart.
. Ett spel som gjorde honom till proffs i den danska ligan med Randers. Det är bara att gratulera honom och tacka honom för alla år i grönsvart.Bottennappen var betydligt fler denna säsong. Var skall man börja egentligen då denna fråga kommer upp? Bägge mötena mot Kalmar då vi sammanlagt släppte in 8 mål. Det var klasskillnad och man förstod då att Kalmar var det laget som skulle ta hem det allsvenska guldet. Mitt i sommaren hemma mot Sundsvall är även en match som måste anses vara katastrofal. Ödsligt tomt inne på Nya Ullevi och Giffarna vinner med 2-0. Kände man sig apatisk då så var det samma känsla då Halmstad stod för motståndet i slutomgångarna. En halländsk
4-0 seger blev ridå. Kände man sig apatisk i dessa två nämnda matcher så var det betydligt värre i bortapremiären mot Trelleborg då grönsvart blev utspelade och förlorade med 3-1.
Vid det tillfället kände man sig uppgiven och tankarna till spel i Superettan 2009 var inte alls främmande.
Besvikelser är ju något vi är vana vid i grönsvarta sammanhang. Jag har nämnt några här ovanför men måste också nämna några andra. Alldeles för många förluster hemma på Nya Ullevi. Ifall d
et har att göra med arenan låter jag vara osagt, men jag tror det har mycket med saken att göra. Oinsperande att spela i en betonggryta som nästintill är tom. Bara Nya Ullevi i sig är en besvikelse. Alla oavgjorda resultat är också de en besvikelse. Hade man lyckats vinna hälften utav dem så hade tabellplaceringen vait högre, men då hade det behövts anfallare av rätta mått och det fanns det inte. Campos och Matao uppfyllde inte förväntningarna. Nyförvärven floppade i år igen.
et har att göra med arenan låter jag vara osagt, men jag tror det har mycket med saken att göra. Oinsperande att spela i en betonggryta som nästintill är tom. Bara Nya Ullevi i sig är en besvikelse. Alla oavgjorda resultat är också de en besvikelse. Hade man lyckats vinna hälften utav dem så hade tabellplaceringen vait högre, men då hade det behövts anfallare av rätta mått och det fanns det inte. Campos och Matao uppfyllde inte förväntningarna. Nyförvärven floppade i år igen. Men inte alla.
Björn Andersson värvades från Qviding för att vara en back-up på försvarsidan, men fick tidigt skolas in som en anfallare.
Hans skoningslösa bulldozer spel och hockeytacklingar gav utdelning och Björn utses utav oss som årets bästa värvning.
Är Björn den bästa värvningen så måste Johan Mårtensson få priset som årets nykomling. Ung, lovande och riktigt duktig. Att han dessutom snabbt kommit in i laget och etablerat sig gör inte saken sämre. Levon Pachayjan hade kunnat bli årets nyförvärv. Hade han spelat på samma sätt under hela säsongen som han gjorde på våren så hade han kunnat bli en riktig publikfriare. På hösten var han en ren besvikelse. Det spekuleras om vantrivsel och personliga problem. Synd med tanke på att han var en frisk fläkt på mittfältet. Så här i efterhand kan man se honom som en Dr Jekyll & Mister Hyde.
Magnus Pehrssons ungdomlighet lockade till sig unga lovande spelare. Han bidrog också till ett attraktivare spel som tillskillnad från Roland Nilsson bjöd på offensiv och trevlig fotboll. Det får anses vara en positiv sak med MP. Resultaten i övrigt var av samma dåliga standard som Rolands. Man stannade kvar i Allsvenskan.
1 kommentar:
Bra skrivet !
Skicka en kommentar