Del 3. Marching On Together.
Det är en regnig Oktoberdag. Året är 1919 i eftertidskrigets England. Ett dussin killar sparkar boll på en ängen vid gatan Elland Road i stadsdelen Beeston i Yorkshirstaden Leeds.
Samtliga utav dem är entusiastiska fotbollsåskådare och kommer denna dag den 19 Oktober 1919 att skriva historia. Man grundar helt sonika en fotbollsklubb.
Klubbens namn blir Leeds United.
Stadens tidigare klubb Leeds City har blivit utslängt från ligasystemet på grund av användning av illegala pengar.
Den nya klubben Leeds United tar över det som den tidigare klubben hade lämnat efter sig och tar plats i Midland League. Den första matchen mot Port Vale förloras och det gör även den efterföljande matchen mot South Shields med 2–1. 17,000 personer får dock se Len Armitage göra klubbens första mål.
Under klubbens första år prövas man hårt av allting runt omkring. Krav från ägare, åskådare och media gör att laget inte kommer någon vart i seriesystemet.
Detta fortsätter år in och år ut och präglas samtidigt med dålig ekonomi och obalans i klubben.
Ni känner igen situationen? Klubben har inte lärt sig av historien. Det skulle dröja så länge som till sent 1950-tal innan Leeds United blev att göra med på allvar. Efter många tränarbyten och lika många misslyckanden var det nu Don Revies tur att axla manteln som manager i klubben. Detta blev vändningen. Don Revie som växt upp i ett arbetarklasshem i Middlesbrough var en träningsnarkoman. Han levde och tänkte fotboll. Detta gjorde honom till en respekterad fotbollsspelare i Leicester, Hull, Manchester City och Arsenal innan han värvades till Leeds. Han blev efter ett tag spelande tränare och sedan efter uppmaning av ordföranden, manager. Revies filosofi om att alla skulle vara delaktiga i klubbens jakt på framgång blev populärt. Alla delar i organisationen var viktiga. Allt från gräsklippning och cafébiträde på Elland Road till materialhanterare och kansliarbete.
Alla skulle kunna känna sig delaktiga och lika viktiga.
Det kom att bli en avgörande faktor i det Leeds som kom att skörda framgångar under de kommande decennierna. Don Revie skapade ett mäktigt kapitel i Leeds-historien.
Under 1960-talets början satsades det på att värva etablerade och erkända spelare. Trots detta misslyckades man och Don Revie satsade på att ta fram ungdomar och låta dem spela ,bland annat den 15 åriga supertalangen Peter Lorimer. I klubben spelade också Billy Bremner som var en stor ledargestalt för klubbens unga men också äldre spelare.
En mix av detta kom att göra Leeds till ett skickligt och tekniskt lag men också ett lag som spelade hårt, brutalt och extremt fysiskt. Detta gjorde att man blev hårt ansatta av media och motståndare.
Framgångarna kunde skördas riktigt och rikligt under decenniets sista år då man säsongen 1967/1968 vann både Ligacupen och Mässcupen (nuvarande Uefacupen).
Året därpå kunde man stolt lyfta bucklan och titulera sig ligamästare. Duon Billy Bremner och Peter Lorimer var starkt bidragande orsaker till klubbens framgångar.
1970 gick man till semifinal i Europacupen men besegrades där av Celtic. Samma öde till möte gick man mot Chelsea i FA-Cupfinalen samma år.
Men Leeds hungrade efter titlar.
Den andra mästartiteln i Mässcupen tog man 1971,FA-Cupen vann man 1972 och ligan togs för andra gången hem 1974.
Leeds were marching on!
Leeds blev populära även utanför staden och gav ett eko runt om i Europa och världen då folk bänkade sig på lördagarna för att titta på fotboll på tv:n.
Billy Bremner, Peter Lorimer, Norman Hunter, Allan Clarke och Jack Charlton bidrog skarpt till populariteten genom sin fina och hårda fotboll.
Men framgångarna kom av sig med åren och de erkänt skickliga spelarna blev till åren.
Ekonomin började dala i början av 1980-talet . Den var så dålig att man inte hade råd att se om i organistionen. Saknaden av Don Revie var stor. Revie hade lämnat klubben efter guldet 1974 och tagit över ansvaret i det engelska landslaget. Ikonen Billy Bremner fick det hårda ansvaret att ta han om klubben nu efter att ett flertal tränare misslyckats under föregående år.
Han höll klubben uppe på en respektabel nivå. Men bättre vindar skulle blåsa på i slutet av 80-talet då Howard Wilkinson efterträdde den avsatte Bremner. Wilkinson fick en kanonstart. 1989/90 gick man upp i högsta ligan och man vann sitt tredje ligaguld 1992. Åter igen blev man ett aktat namn i England.
Hade framgångar och motgångar avlöst varandra under klubbens existens så var man nu åter i en medgångstrend efter de hårda åren på 1980-talet.
Men det svängde snabbt om Leeds. Efter en 4-0 förlust mot ärkerivalen Manchester United säsongen 1996/97 fick Wilkinson sparken och ersattes av den högst kontroversiella George Graham. Graham hade året innan varit avstängd av FA för att ha mottagit mutpengar av en spelaragent. Men det fann inget ont som inte förde något gott med sig och samma år förde Graham klubben till en Uefacup-plats innan han värvades till Tottenham.
Assisterande manager David O´Leary tog över skutan och gjorde det bra.
En tredjeplats i ligan 1998 och åter ut i Europa. Ett äventyer som bland annat slutade med att spelarna Jonathan Woodgate och Lee Bowyer blev inblandade i en misshandelshärva.
Detta rörde upp känslor i klubben.
1999/2000 kom laget ut i Europa igen och denna gången var det succé blandat med katastrof.
I Uefacupens semifinal mötte man turkiska Galatasaray i Istanbul. Man förlorade matchen men det om skulle skapa rubriker en längre tid framöver var mordet på två Leedssupportrar orsakade utav knivbeväpnade turkar.
Relationerna länderna och klubbarna emellan blev frostiga en lång tid framöver
En tyst minut har hållits varje år sedan dess på Elland Road för att hedra de bägge offren.
2001 var man åter ute i Europa och gjode så bra ifrån sig att man nådde semifinal i Champions League. Valencia blev här för starka . Ekonomin var nu åter i gungning. Ägaren Peter Ridsdale hade stora lån och klubben var skuldsatt. För att komma ur denna svåra sits krävdes försäljning av spelare. Först ut var stjärnan Rio Ferdinand som såldes till rivalen Manchester United. Supportrarna rasade. Stämningen var lika infekterad som då fransmannen Eric Cantona såldes till samma klubb på 1990-talet.
Utsäljningen av klubbens spelare skulle fortsätta och detta till rea-priser. Det gick så långt så att man hösten 2004 tvingades sälja klubbens träningsanläggning och arenan Elland Road för småpengar. Samma år åkte man ur Premier League.
Hade det varit kris i klubben tidigare så var det ingenting emot hur läget var nu.
Supportrarna grät blod.
Det var katastrof.
Ridsdale och styrelsen såg ingen annan utväg än att sälja klubben och köparen blev förre Chelseaägaren Ken Bates. En hatade man i Yorkshire. Bates förstod först inte hur stor skadan i klubben egentligen var. Då detta uppmärksammades satte han klubben i förvaltning.
Fordringsägarna blev nu Astor, ett bolag som även styrdes av Bates. Supportrarna rasade. Bates var mer hatad än någonsin. I slutet av 2005/06 års säsong fråntogs Leeds tio poäng och åkte ur The Championship. 2007 ås säsong inleddes med 15 poängs avdrag. Allt på grund av dålig ekonomi och skulder på ungefär 500 miljoner kronor.
Det går en röd tråd genom Leeds historia. Berg och dalbana i seriesystemen och en ekonomi som hade fått GAIS att blekna till ett vitt A4-ark.
Det är tack vare giriga och kapitalstinna affärsmän som ett anrikt och erkänt fotbollslag som Leeds ligger där de idag ligger. Men klubben skall inte förknippas med misär. Det är en ärofylld förening. Alltifrån spelare som Bremner,Lorimner och Cantona till Rio Ferdinand, Paul Robinson, Lukas Radebe och Alan Smith har förgyllt klubben och satt den på kartan över en utav Englands bästa och populäraste klubbar någonsin.
Denna säsongen har börjat med en stark inledning av League One och i skrivande stund ligger man i topp.Det hoppas jag att man gör året ut.
Samtliga utav dem är entusiastiska fotbollsåskådare och kommer denna dag den 19 Oktober 1919 att skriva historia. Man grundar helt sonika en fotbollsklubb.
Klubbens namn blir Leeds United.
Stadens tidigare klubb Leeds City har blivit utslängt från ligasystemet på grund av användning av illegala pengar.
Den nya klubben Leeds United tar över det som den tidigare klubben hade lämnat efter sig och tar plats i Midland League. Den första matchen mot Port Vale förloras och det gör även den efterföljande matchen mot South Shields med 2–1. 17,000 personer får dock se Len Armitage göra klubbens första mål.
Under klubbens första år prövas man hårt av allting runt omkring. Krav från ägare, åskådare och media gör att laget inte kommer någon vart i seriesystemet.
Detta fortsätter år in och år ut och präglas samtidigt med dålig ekonomi och obalans i klubben.
Ni känner igen situationen? Klubben har inte lärt sig av historien. Det skulle dröja så länge som till sent 1950-tal innan Leeds United blev att göra med på allvar. Efter många tränarbyten och lika många misslyckanden var det nu Don Revies tur att axla manteln som manager i klubben. Detta blev vändningen. Don Revie som växt upp i ett arbetarklasshem i Middlesbrough var en träningsnarkoman. Han levde och tänkte fotboll. Detta gjorde honom till en respekterad fotbollsspelare i Leicester, Hull, Manchester City och Arsenal innan han värvades till Leeds. Han blev efter ett tag spelande tränare och sedan efter uppmaning av ordföranden, manager. Revies filosofi om att alla skulle vara delaktiga i klubbens jakt på framgång blev populärt. Alla delar i organisationen var viktiga. Allt från gräsklippning och cafébiträde på Elland Road till materialhanterare och kansliarbete.
Alla skulle kunna känna sig delaktiga och lika viktiga.
Det kom att bli en avgörande faktor i det Leeds som kom att skörda framgångar under de kommande decennierna. Don Revie skapade ett mäktigt kapitel i Leeds-historien.
Under 1960-talets början satsades det på att värva etablerade och erkända spelare. Trots detta misslyckades man och Don Revie satsade på att ta fram ungdomar och låta dem spela ,bland annat den 15 åriga supertalangen Peter Lorimer. I klubben spelade också Billy Bremner som var en stor ledargestalt för klubbens unga men också äldre spelare.
En mix av detta kom att göra Leeds till ett skickligt och tekniskt lag men också ett lag som spelade hårt, brutalt och extremt fysiskt. Detta gjorde att man blev hårt ansatta av media och motståndare.
Framgångarna kunde skördas riktigt och rikligt under decenniets sista år då man säsongen 1967/1968 vann både Ligacupen och Mässcupen (nuvarande Uefacupen).
Året därpå kunde man stolt lyfta bucklan och titulera sig ligamästare. Duon Billy Bremner och Peter Lorimer var starkt bidragande orsaker till klubbens framgångar.
1970 gick man till semifinal i Europacupen men besegrades där av Celtic. Samma öde till möte gick man mot Chelsea i FA-Cupfinalen samma år.
Men Leeds hungrade efter titlar.
Den andra mästartiteln i Mässcupen tog man 1971,FA-Cupen vann man 1972 och ligan togs för andra gången hem 1974.
Leeds were marching on!
Leeds blev populära även utanför staden och gav ett eko runt om i Europa och världen då folk bänkade sig på lördagarna för att titta på fotboll på tv:n.
Billy Bremner, Peter Lorimer, Norman Hunter, Allan Clarke och Jack Charlton bidrog skarpt till populariteten genom sin fina och hårda fotboll.
Men framgångarna kom av sig med åren och de erkänt skickliga spelarna blev till åren.
Ekonomin började dala i början av 1980-talet . Den var så dålig att man inte hade råd att se om i organistionen. Saknaden av Don Revie var stor. Revie hade lämnat klubben efter guldet 1974 och tagit över ansvaret i det engelska landslaget. Ikonen Billy Bremner fick det hårda ansvaret att ta han om klubben nu efter att ett flertal tränare misslyckats under föregående år.
Han höll klubben uppe på en respektabel nivå. Men bättre vindar skulle blåsa på i slutet av 80-talet då Howard Wilkinson efterträdde den avsatte Bremner. Wilkinson fick en kanonstart. 1989/90 gick man upp i högsta ligan och man vann sitt tredje ligaguld 1992. Åter igen blev man ett aktat namn i England.
Hade framgångar och motgångar avlöst varandra under klubbens existens så var man nu åter i en medgångstrend efter de hårda åren på 1980-talet.
Men det svängde snabbt om Leeds. Efter en 4-0 förlust mot ärkerivalen Manchester United säsongen 1996/97 fick Wilkinson sparken och ersattes av den högst kontroversiella George Graham. Graham hade året innan varit avstängd av FA för att ha mottagit mutpengar av en spelaragent. Men det fann inget ont som inte förde något gott med sig och samma år förde Graham klubben till en Uefacup-plats innan han värvades till Tottenham.
Assisterande manager David O´Leary tog över skutan och gjorde det bra.
En tredjeplats i ligan 1998 och åter ut i Europa. Ett äventyer som bland annat slutade med att spelarna Jonathan Woodgate och Lee Bowyer blev inblandade i en misshandelshärva.
Detta rörde upp känslor i klubben.
1999/2000 kom laget ut i Europa igen och denna gången var det succé blandat med katastrof.
I Uefacupens semifinal mötte man turkiska Galatasaray i Istanbul. Man förlorade matchen men det om skulle skapa rubriker en längre tid framöver var mordet på två Leedssupportrar orsakade utav knivbeväpnade turkar.
Relationerna länderna och klubbarna emellan blev frostiga en lång tid framöver
En tyst minut har hållits varje år sedan dess på Elland Road för att hedra de bägge offren.
2001 var man åter ute i Europa och gjode så bra ifrån sig att man nådde semifinal i Champions League. Valencia blev här för starka . Ekonomin var nu åter i gungning. Ägaren Peter Ridsdale hade stora lån och klubben var skuldsatt. För att komma ur denna svåra sits krävdes försäljning av spelare. Först ut var stjärnan Rio Ferdinand som såldes till rivalen Manchester United. Supportrarna rasade. Stämningen var lika infekterad som då fransmannen Eric Cantona såldes till samma klubb på 1990-talet.
Utsäljningen av klubbens spelare skulle fortsätta och detta till rea-priser. Det gick så långt så att man hösten 2004 tvingades sälja klubbens träningsanläggning och arenan Elland Road för småpengar. Samma år åkte man ur Premier League.
Hade det varit kris i klubben tidigare så var det ingenting emot hur läget var nu.
Supportrarna grät blod.
Det var katastrof.
Ridsdale och styrelsen såg ingen annan utväg än att sälja klubben och köparen blev förre Chelseaägaren Ken Bates. En hatade man i Yorkshire. Bates förstod först inte hur stor skadan i klubben egentligen var. Då detta uppmärksammades satte han klubben i förvaltning.
Fordringsägarna blev nu Astor, ett bolag som även styrdes av Bates. Supportrarna rasade. Bates var mer hatad än någonsin. I slutet av 2005/06 års säsong fråntogs Leeds tio poäng och åkte ur The Championship. 2007 ås säsong inleddes med 15 poängs avdrag. Allt på grund av dålig ekonomi och skulder på ungefär 500 miljoner kronor.
Det går en röd tråd genom Leeds historia. Berg och dalbana i seriesystemen och en ekonomi som hade fått GAIS att blekna till ett vitt A4-ark.
Det är tack vare giriga och kapitalstinna affärsmän som ett anrikt och erkänt fotbollslag som Leeds ligger där de idag ligger. Men klubben skall inte förknippas med misär. Det är en ärofylld förening. Alltifrån spelare som Bremner,Lorimner och Cantona till Rio Ferdinand, Paul Robinson, Lukas Radebe och Alan Smith har förgyllt klubben och satt den på kartan över en utav Englands bästa och populäraste klubbar någonsin.
Denna säsongen har börjat med en stark inledning av League One och i skrivande stund ligger man i topp.Det hoppas jag att man gör året ut.
3 kommentarer:
Härligt, keep it up!
Det var ingen vanlig misshandel som Bowyer och Wodgate utförde. Det var en asiatisk student och helt oprovocerat.Varför tar du inte upp det?
En misshandel är en misshandel oavsett etnicitet.
Att skriva om offret var norrman,ryss,infödd engelsman eller i detta fallet en asiat, är därför irrelevant i detta fall.
Skicka en kommentar