Montezumas Hämnd är inte bara skitsnack...

Det kittlas dödsskönt i kistan, brukade Baloo sjunga i Djungelboken.
Jag håller inte med!
Dagen har varit helt under isen. Min mage mer än så. Den lever sitt egna liv och har fått hålla mig uppe under nattetid. Vinterkräksjuka? Matförgiftning? Jag vet inte. Vad jag vet är att iskall nyponsoppa och även avslagen cocacola är guld att dricka vid denna sortens åkommor.
Detta har givetvis satt hinder i min planering av dagen. Inte bara min personliga träning utan också GAIS första utomhusträning för säsongen, missas.
Att träffa folk man inte har träffat sedan sista matcherna i Allsvenskan och höra samt se nya tränaren Axén bli intervjuad inne på Valhalla IP.
Detta tillåter inte min kropp mig att delta i. Men med tanke på väderförhållandena med kyla och vind så kanske det är både skönast och bästa att hålla sig inom hemmets fyra väggar?!

Dagen har därför ägnats åt en hel del tankar, funderingar och grubblerier. Sådant som är perfekt men aningen svårt att vidarebefordra från hjärna till fingertoppar och tangentbord.
Jag gör här dock ett försök.

Lönerna i Allsvenskan publicerades härom veckan i Expressens nätutgåva. Inkomsterna hämtades från skattemyndigheterna och avser taxerad årsinkomst för 2007.
Spelarlönerna i allsvenskan har ökat med nästan 60 procent – på fyra år. En allsvensk spelare tjänar i snitt över 60 000 kronor i månaden.
2004 låg en allsvensk snittlön under 40 000 kronor i månaden.
Henrik Larsson tjänade naturligtvis bäst med 7.574.600:- om året.
PÅ andra plats och inte ens med hälften av det som Henke tjänade kom Bella Berglund i Elfsborg.
Malmös pamp och propp Bengt Madsen kommer tre före James Keene i löneligan.
I GAIS är det dock några snäpp lägre. Bäst betalt hade Migen Memelli tillsammans med Björn Andersson och Ipke Ekong. Spelare som Dime,Bobbie,Kenneth,Tobiasson och Lundgren kom långt ner på listan trots deras tid i klubben. Mer än 600.000 lyckades hånet Memelli håva in samtidigt som Gudmundsson tjänade mer än både ordarie målvakt och lagkapten. Var finns logiken i detta? Ännu mer förvirrad bli man då man läser att Suma och Lycén tjänade mer än Bobbie, Kenneth, Wanderson och Durmaz. Vilka olika förhandlingslägen lägger man sig på egentligen? Hur går en sådan förhandling till? Gäller det att gå in i en sådan lönesamtal med en pondus som får chefen att blekna och med darriga fingrar skriva ner valfri lön? Ungefär som Henke Larsson under sin sista tid i Celtic då han som idag ville att alla skulle krusa för honom. Elfsborg var laget som betalade ut de festaste lönecheckarna. Primadonnorna från Knallestaden tjänade sammanlagt bäst. Något skoj skall man väl kunna göra med de stålarna i Sveriges i särklass tråkigaste håla.
Att sedan Malmös Madsen har förhandlat sig fram en lön på 2.579.400:- om året är verkligen ett hån mot de spelare och supportrar som finns i klubben.
Pengarna gör folk blinda och äregiriga.

Ögnade av rutin av text-tv och sporten då den slogs på någon gång under förmiddagen.
Skrattade till då jag läste om den gamla Kalmarspelaren Dedé Anderson. Men kände samtidigt hopplöshet. Brassar har en lagmoral och en inställning till kollektivet som är mer än sorgligt. Minsta motgång
Två års semester räckte för den gamle Kalmar-brassen Dedé Anderson som igår återvände till sin norska klubb Ålesund - redo för försäsongsträning. Det som var menat som en två månaders semester vintern 2006 blev istället 2 år. Ålesund uppges inte vara lika positiva med en comeback. Mycket förståeligt. Vart finns verklighetsuppfattningen Dedé?
Svenskar i England har det funnits ett par stycken genom åren. En del har endast fyllt ut trupperna medan andra har stuckit ut lite extra. Fredrik Ljungberg är den bästa någonsin under sina år i Arsenal. Glenn Hysén gjorde bra ifrån sig i Liverpool samtidgt som man lätt glömmer bort den lille trollkarlen Anders Limpar som firade triumfer i Arsenal och Everton. En underbar spelare på sin tid. Roland Nilsson, Michael Svensson och Olof Mellberg tillhör också den grupp av svenskar och i synnerhet försvarare som utmärkt sig bra.
Mellbergs avskedsmatch med Aston Villa 2008 gav mig gåshud. Älskad på Villa Park för sin tid som skoninglös försvarare i klubben. Sångerna om honom ville aldrig ta slut och den gigantiska svenskaflaggan som fungerade som overhead cirkulerade kring arenan.
Sedan finns det andra spelare som aldrig visade någon färg i den bästa av ligorna. Som av olika anledningar inte kom upp till den bästa nivån. Jesper Blomqvist, Martin Pringle, Martin Hansson och Niclas Alexandersson för att inte tala om Tomas Brolin. Brolin dansade en sommar iItalien och han gjorde det bra. Hans tid i Parma var bländande och sedan kom skadorna. Otursförföljd kom han till ett storsatsande Leeds och blev fiasko. Tidernas fiaskovärvning. Bitterheten över skadorna och att saker och ting inte blev som förväntat gjorde att den lille korpulente herren lade av med fotbollen innan 30-strecken och istället ägnade sig åt mat (är någon förvånad?) med restaurangen Undici och sågs lalla runt med Doktor Alban och Björn Borg. Brolin är så pass bitter och tråkig att han snuddar på kanten till asocial och folkilsk. Han ställer aldrig upp på intervjuer av några slag. Det är synd om pojken.

Annars är svenska spelare och spelare från resten av Skandinavien omtyckta i England. Attityden, moralen och inställningen gör att de snabbt anpassar sig till omgivningen, livsstilen och sättet att bete sig. Att svenska spelare sedan allt för ofta är skadebeägna är en annan femma. På ett engelsk forum jag var inne på pågick en debatt om detta ämne och där en skribent undrade ifall försäsongsträning är av prioritet i Sverige.
Att spelarna skadade sig lätt eftersom de ej var tillräckligt fysiskt tränade.
Den killen skulle träffat Hans Gren. Han hade efter det kanske omvärderat sin fråga.


Det är nu dags för ännu ett glas nyponsoppa. Montezumas Hämnd plågar mig rejält.