Spelare som såg mer än rött!

Hårdhudade kämpar har det funnit gott om i den engelska fotbollen genom åren.
Råskinn som inte vikt sig för något och som har gått med dobbarna före i varenda närkamp.
Men få har varit lika heta på planen som Roy McDonough och Steve Walsh.
Bägge har rekord i flest antal röda kort. 13 var är dess skörd.

Efter ungdomsfotboll i Chelsea flyttade McDonough 1980 till Colchester. Han inledde där sin karriär på ett lysande sätt. Den långa anfallaren gjorde 24 mål på 88 matcher och blev snabbt en publikfavorit. Stenhård i närkamperna och med ett vansinnigt humör satte han skräck i motståndarna. Ett rent psykotiskt beteende på planen gjorde motståndarna livrädda.
Publiken på Layer Road älskade det dem såg och McDonough fick snabbt smeknamnet ”Donut” och ”Big Roy”. Men Colchester publiken skulle bli besvikna och ytterst missnöjda då McDonough 1983 flyttade till rivalklubben Southend. Även i Southend blev han en riktig publikfriare. Efter en kortare tid i Exeter och Cambridge kom han tillbaka till Southend och var mer populär än någonsin. En Southend supporter har på senare tid sagt att ” McDonough gjorde uppträdanden som hade fått Vinnie Jones att rodna”
Gjorde McDonough Colchesterubliken missnöjd vid övergången till rivalen Southend ett par år tidigare så var det samma visa fast tvärtom då han 1990 gick tillbaka till Colchester. 16 mål på 63 matcher, ofta som spelandetränare, blev hans facit innan han 1994 trappade ner sin karriär som spelare i amatörligan, Non-League. Som tränare var han lika hård som under sin tid som spelare. Var Mourinho och Sir Alex bittra fiender i Chelsea och United så var McDonoughs hatobjekt Martin O´Neill. Ett ömsesidigt hat. Martin O´Neill var i början av 1990-talet manager i Wycombe och mötena med Colchester var en liga i ligan. Hatmatcher mellan supportrar, spelare, styrelser och givetvis tränarna. I en av matcherna lagen emellan skall McDonough ha betett sig regelvidrigt och ytterst osportligt då han skrikit ut till spelarna att sparka av benen på motståndarna i Wycombe.
I en annan match uttryckte han sig ungefär på samma sätt. Dock lite mer kontroversiellt.
Det var 1992 och Colchester hade bortamatch på Adams Park i Wycombe.
Publiken hade hetsat varandra hela matchen och en bit in i andra halvlek kulminerade hatsångerna i handgemäng då Colchesters supportrar stormade hemmaläktaren.
På presskonferensen efter matchen fick McDonough frågan om vad han hade för åsikt om läktarbråket som hans supportrar startat. McDonough lade armarna i kors och lutade sig tillbaka på stolen. Med ett leende på läpparna sade han: "It takes two to fight, one to punch, the other to stand there and be punched." Detta uttalande var droppen som fick bägaren att rinna över. Media och polis rasade över att en manager kunde uttala sig på ett sådant sätt under en tidsperiod då våldet var kraftigt utbrett runt engelska arenor. Styrelsen klarade inte av det massiva trycket från etablissemanget och McDonough fick lämna tränarrollen i Colchester.
Förutom 13 röda kort så drog McDonough även på sig 8 gula kort under sin karriär.En av engelsk fotbolls riktiga ”Hard Men”



Steve Walsh var en ytterst kontroversiell och rabiat spelare och var illa omtyckt av många. I synnerhet motståndarna. Efter några säsonger i Wigan blev han 1986 köpt till Leicester. Managern Brian Little gillade Walsh karaktär och gjorde honom till lagkapten.
Under sin tid som anfallare men senare burdus försvarare i klubben, hann han med att ha en längre tids personlig vendetta med Wolverhamptons ikon Steve Bull samt även under en match 1986 slå av käkbenet på Shrewsburys David Geddis. Ett överfall som slutade med 11 matchers avstängning. 191 cm långa Walsh var dock en behövande defensiv kraft i Leicester och han var en av de delaktiga till att klubben tog sig till final i Coca-Cola Cup samt även tog sig upp i Premier League.
Trots sin burdusa läggning som fotbollsspelare så vann han ändå klubben Leicester och dess supportrars hjärta. 2007 blev han utnämnd till ”Alla tiders spelare” i klubben.