Scousonia - En stad,två lag och en annan kultur!

Stämningen var spänd och nervositeten syntes i de flestas ögon. Alkoholintaget blev därefter och från att ängsligt och stirrigt irrat runt i sitt inre började nu istället folket komma i form. Känslorna lättades upp och sångerna började rulla inne i de snabbt överfyllda pubarna.
Överallt var folk klädda i färger och alla var lika förväntansfulla över vad som komma skulle.
Skulle Everton endast bli ett offer på vägen mot ligaguldet eller skulle Liverpool åter få känna på det som Evertons Kevin Campbell utsatte klubben för den dystra derbydagen 1999 på Anfield?
Frågetecknen var många.
Men en sak visste massan;
Det var derbydag i Liverpool.
Ett Merseyside-derby stod för dörren. Ett av de största och mest populära i Storbritannien för att inte säga i hela världen.

Så här kan det ha sett ut igår på Liverpools gator och pubar. Derbykänslor känner alla fotbollssupportar till och den äckligt pirrande känslan i kroppen. Vinst eller förlust?
Ett av dem kan få dig att känna välbehag för en lång tid framöver samtidigt som en förlust kan påverka dig negativt på många sätt och vis. Derbyn är en plåga för psyket lika mycket som det är en underbar tillställning. Skillnaden är hårfin.

Att Gerrard skulle bli lika hyllad av sin hemmapublik som hånad av Evertons supportar var lika självklart som att svartabörshajarna ivrigt likt hyenor ofredade folk utanför spärrarna.
Liverpool är Liverpool. Staden saknar liknelse. En stad uppbyggd av irländska invandrare där kriminalitet såsom våld och stölder är vardagsmat. En stad som utsattes av ett maximalt förakt från Margret Thatcher då denne järnlady styrde på 1980-talet. En stad olikt alla andra i England där folket även uttryckt önskemål om självstyre. Ett eget land. En republik. Med Steven Gerrard som skyddshelgon och Benitez som president. Ett Scousonia.
Medan den andra halvan av befolkningen hellre sett en blåvit fana vaja från stadshuset och där David Moyes suttit på tronen med kronan på huvudet.

Liverpool FC har imponerat i ligan i år. Tillskillnad från andra år så ser det ut som att laget och Benitez verkligen kan gå hela vägen mot en titel man inte har vunnit sedan säsongen 1989/90.
Everton har spelat duktigt trots bortfall i form av skador. Moyes har skapat en defensiv som har fått motståndarna att frukta det blåvita gänget på Goodison Park.

Gårdagens match såg ut som man hade tänkt sig. Majoriteten av de 44,382 åskådarna sjung öronbedövat. Hyllningssångerna till Gerrard ville aldrig ta slut. Han tackade för stödet genom att göra 1-0. Evertons supportrar trotsade alla förbud och hot om polisiärt ingripande. ”Gerrard’s Going Down” ekade gång på gång bakom mål så fort Gerrard fick bollen. Gerrard brydde sig föga. Åtmoinstone utseendemäsigt. Han hade gjort 1-0 och det var ett resultat som stod sig länge.
Ett resultat man trodde skulle stå sig matchen ut tills Tim Cahill slog till. Liten,ättrig och teknisk så befann sig den förra Millwall-ikonen i straffområdet och med en limbo-rörelse skallade han bollen i mål. Hemmapubliken tystnade. Med sjunkna huvuden tittade man på matchuret medan bortafansen var som helvilda. Såg Liverpool det oavgjorda resultatet som ett poängtapp så firade Evertons supportrar och spelare kvitteringen likt en seger.

Festen, i synnerhet för de blåvita, fortsatte in på småtimmarna.
På ett flertal pubar i centrum tog ölen slut. Både på fat och på flaska. Fyllehungern man haft under hela dagen hade först gjort att chipspåsarna tagit slut på Anfield och därefter pajerna.
Varenda snabbmatskedja med självaktning tillagade fish´n´chips så att man slapp att gå till tidningsinsamlingen på ett bra tag.
Dagen efter var en ny dag. Tusentals var de blåvita som vaknade upp påklädda liggandes i soffor med sandpapper i munnen och en betongkeps modell värre. Lika många rödvita vaknade på fel sida och önskade att gårdagen endast var en mardröm. Det som såg ut att vara så lätt blev istället något som ärkerivalen gottade sig i. Bara det är en mardröm. Fast det går fler tåg i Liverpool.
Nästa helg är det cupmöte och åter dags för derby.
Vem får skratta bäst då?

Är det derby så är det.
På både gott och ont.