Var tid har sin plats!

Jag kan minnas en match som om den var igår. Ett Londonderby mellan Chelsea och Arsenal. Matchen var svårspelad. Nästintill tråkig då lagen spelade ut varandra.Men det som gjorde mig uppmärksam och faktiskt en smula bitter var uppställningarna i lagen. Av planens 22 spelare var inte en enda från England eller resten av Storbritannien. Jag återkommer till detta längre fram i texten. Mitt hjärta klappade lite extra för Chelsea men detta var i det tidovarv då Roman börjat pumpa in miljarder i kassan hos The Blues. Där någonstans dog den bit av hjärtat som var Chelsea. Det var också då jag fick upp ögonen för den moderna fotbollen och vad den bidrar med. På gott och ont. Det var då den engelska fotbollen drog ifrån andra ligor och satte sig själv på tronen efter många år i skuggan av den italienska och spanska. Roman var startskottet. Snart ploppade det upp knösar överallt som alla var mer eller mindre ivriga över att köpa sig en leksak i form av ett fotbollslag. Då Glazerfamiljen och Gilette köpte upp Manchester United och Liverpool stod sig endast Arsenal kvar på sin plats av de fyra stora. Att ha engelska ägare. The Gunners vek sig inte och supportrarna älskade det. Några år senare började det blåsa rejält om tornet Arsenal. Och det gjorde det som mest då framgångarna inte längre duggade tätt som då Henry och Ljungberg frälste laget. Murarna höll på att rämna då ryssen Usmanov ville köpa klubben.
Det är bara en tidsfråga innan varenda lag i England är en del i utländska investerares intressen.
Något man kan bolla runt med och skaffa sig likaväl som man kan köpa sig en armada med yachtar eller hotellkedjor. Ett udda fritidsintresse unnat folk med äckligt mycket pengar.

Jag låg i soffan denna söndag och pustade ut efter lördagens fylla. Irriterad som man är dagen efter så underlättade inte situationen då kommentatorn påpekade detta ”rekord” titt som tätt.
Att samtliga spelare på planen inte var britter var för kommentatorn helt unikt och roligt.
Och det får jag erkänna, unikt var det men definitivt inte roligt.
Fråga de spelare från ungdomsakademierna som står och bankar och stampar på och utanför dörren till A-laget.
De har lagt ner en större del av sitt liv på att få spela i klubben de älskar och som dem och deras familjer är en del utav. Den entusiasm som finns bryts säkerligen itu mer och mer då de endast kan betrakta importer som halvpresterar till skyhöga löner. Klubbar som satsat mest på egna produkter är West Ham, Wigan och Hull.
Precis som i övriga länder så behöver England tillväxt. Det får man inte ifall man likt Wenger är avigt inställd till inhemska spelare. Klubbar som satsat mest på egna produkter är West Ham, Wigan och Hull.
Jag vet att jag läste någonstans om bitterheten inför detta faktum.

Hur folk som var trogna både Tottenham, Arsenal och Chelsea rivit de medlemskort och årskort de haft.
Detta på grund av bitterhet och för att statuera exempel på att det är något som är fel.
Man lämnade det klubbliv man slaviskt levt efter de senaste decennierna och valde bort toppfotbollen mot raka motsatsen. Istället för att betala 40 pund för en match i Premier League så kunde tu ta med dig hela familjen på tre matcher i League One för samma pris. På matcher där stämningen fortfarande fanns kvar. Där spelarna kapade varandra stup i kvarten och där alkoholdimmorna låg tätare än dimman vid Lützen.
Tillbaka till stenåldern och till den gräsrotsnivå som det en gång var.
Visst är det ett dramatiskt beslut men i det konservativa England tolererar man inte vad som helst.
Men å andra sidan så hade inte den engelska fotbollen varit bra ifall inte miljardnärerna pumpat in pengarna. Den hade då inte fått den breda populariteten och hade inte berört på samma sätt som den gör idag.
Kan man picka korn ur den modern fotbollens kaka så hade jag varit den första att göra det.
Hela saken är på gott och ont och det ena utesluter inte det andra.

Tottenham var bland de första i England att värva utländska spelare i form av Ossie Ardiles och Ricky Villa.
Banbrytande på sin tid och fascinerande. Manchester City slog igenom allra först med en krigsfånge i målet.
Sanningen är den att Bernhard Trautmann räknas som den bästa målvakten någonsin i engelsk historia.Men det började inte bra. Bernhard tjänstgjorde som fallskärmsjägare vid östfronten under Andra världskriget. Han blev tillfångatagen i Sovjetunion men flyr, för att bli tillfångatagen en gång till, den här gången av engelsmän. Enligt Bert lär de ha mött honom med orden: Hello Fritz, fancy a cup of tea? Väl i England förs han till ett fångläger i Ashton, nära Manchester. Vid fotbollmatcher mellan olika läger spelar han alltid högerytter.Efter kriget stannar han kvar och spelar för St Helens Town FC, en Londonklubb. Efter en vänskapsmatch mot Manchester City tecknar klubben kontrakt med Bernhard. Det leder till omfattade protester bland Manchester Citys fans. Protesterna lägger sig dock efter Bernhards första match. Under åren som följer upplever han olika framgångar med sitt lag, där en FA-cupfinalvinst är en av de stora.
Under FA-cupfinalen 1956 bryter Bernhard en kota i nacken. Trots skadan väljer Bernhard att fortsätta match. Manchester City vinner matchen och med det FA-cupen. Under prisceremonin lär han ha ägnat sin nacke stor uppmärksamhet och engelsk press skriver (översatt): den tyska målvakten hade inte värdighet nog att se upp till vår drottning.
Senare samma år får han ta emot FWA:s pris till årets spelare. Under sin tid i Manchester City spelar Bernhard 545 matcher för sitt lag. Trots sin ryktbarhet som en av världens bästa målvakter, om inte den bästa, får han aldrig chansen att spela för sitt landslag på grund av att förbundskaptenen aldrig bemödade sig att studera tyskar utanför Västtyskland.1964 avslutar Trautmann sin tid i Manchester City med ett tal inför 60 000 personer, en publik som inte ville ha den tyska målvakten när han först kom till klubben. 2004 tilldelas han Brittiska Imperieorden (OBE), året efter det skrivs han in i Engelsk fotbolls Hall of Fame.
En gammal fiende hade ett par år senare blivit en firad hjälte och en hylladmedspelare.

1978 blev Nottingham Forest Viv Anderson historisk i en landskamp mot Tjeckoslovakien. Anledningen var att han var den första svarta spelaren som representerat det engelska landslaget. Sedan dess har 57 svarta spelare representerat England i fotboll. Det som 1978 ansågs märkligt är idag alldagligt. England hade inte varit England utan David James, Sol Campbell, Rio Ferdinand, Des Walker, Les Ferdinand och Paul Ince för att inte glömma John Barnes som även han blev historisk då han kom att bli Liverpools första spelare av annan hudfärg än vit. Att det blev Anderson som fick bli den förste var egentligen ett misstag. I en intervju med The Guardian har Anderson sagt att det var mycket lättare för honom än för anfallarna Laurie Cunningham och Cyrille Regis att ta en plats i landslaget. Detta på grund av att Anderson inte märktes lika mycket som anfallarna som på 1970 talet vräkte in mål i ligan med ett bländande spel. Både Regis och Cunningham var bättre än sina konkurrenter tillskillnad från Anderson som höll samma nivå. Regis skall ha fått en varning tilldelat sig via en pistolkula i ytterdörren med en handskriven lapp på dörren: ‘This one’s for you if you play for England’”

Var tid har sin sak. Det som är uppseendeväckande och frustrerande idag kommer att vara vardagsmat om tio år och knappast något vi höjer på ögonbrynen åt. Ifall det är moraliskt rätt och acceptabelt är en helt annan femma.
Verkligheten är dock inte alltid moralisk och acceptabel.