Man får glädjas åt det lilla

Ny vecka och nya plågor. Fotbollssäsongen är i full gång men trots detta var gårdagen inte direkt överfylld av matcher från den engelska scenen. Varför, vet jag egentligen inte, FA har ju tidigare brukat ha fördelat matcherna så att ett par spelas under söndagen, men det lilla som spelades från toppen till botten innehöll ändå nerv och glöd.
Ta exempelvis Sunderlands två straffmål hemma mot Wolverhampton. Ledning med 2-0 efter mål av Bent och Jones för att sedan braka ihop och släppa in vargarna i matchen med två baklängesmål, varav ett var självmål. Där någonstans slog manager Steve Bruce sina labbar i bordet. Urladdningen kom och det med fart. En kvart efter att Kevin Doyle kvitterat slog Kenwyne Jones till för andra gången under matchen. Två mål av Trinidadiern stärker chanserna till fortsatt spel i klubben och förtroende från managern Bruce som tidigare kommit på kant med spelarens märkliga attityd. Michael Turner fortsatte de svarta katternas målfirande som slutade på övertid då Chelsea-lånet Michael Mancienne gjorde självmål för Wolves. Seger med 5-2 till Sundeland. Två straffmål och två självmål. Hör inte direkt till vardagen. Hur ofta hör det dessutom till vardagen att Sunderland gör fem mål under en match? Mer än sällan.
För att hitta gårdagens andra match får man hoppa ner en division från den sistnämnda bataljen.


På Home Park i Plymouth fick de 14,792 åskådarna på läktarna se hur Nottingham genom Chris Gunter, direkt in i andra halvlek, dribblade sig igenom och gjorde matchen enda mål.
Tre poäng är alltid tre poäng även fast spelet inte alltid stämmer eller att resultatet är rättvist.
Plymouth stannade kvar som jumbo, sist i The Championship med två poäng, medan Forest tog sig upp på lite mer säker mark. Plymouth var faktiskt det bättre laget igår med finare spel och mer finess. Men det är målen och poängen som räknas.
Plymouth fick glädjas åt det lilla och det gjorde även jag igår.